Tiden som ligger bakom får ligga där bakom med alla minnen och med allt som den har innehållit, nu handlar det bara om tiden fråmåt. Ingen kan leva utan sin historia,ingen blir någon utan sin historia, men historien kan vi endast lära oss av, för att gå vidare i tiden.
Jag läste Bodil Malmstens senaste bok "den sista boken från Finistère". Den första boken om Finistère var helt underbar tyckte jag. Den grep i mig, där hon funnit en plats som var hennes och som hon fick sätta prägel på alldeles själv.
Boken blev så populär så hon hade det svårt att få vara själv i sitt Finisère. Bombaderad av mail och post av människor som ville komma för att hälsa på.... Jag vet fortfarande inte om huset fanns så som hon beskriver det, men för hennes författarskap fanns det.
Den här boken handlar om hur hon förlorar Finistère. Hennes plåga över att förlora det som var en så stor del av henne själv.
Hon beskriver hur hon inte vågar möta smärtan i sin förlust, utan hittar på allt möjligt för att slippa tänka det som är så smärtsamt.... Så känner jag mig också just nu. Helst gör jag allt annat istället för att tänka på min förlust.
Hon beskrev den outhärdliga smärtan som när de som barn brukade lägga tungan mot en metall stolpe eller räcke, för att sedan låta den frysa fast. När den frusit, dra bort tungan från underlaget för att kolla om man pallade.Det gör ont ända ner i svanskotan när jag bara tänker på det.
För mig är det lite samma sak. Våga släppa fram smärtan,våga sätta tungan mot metallen.
Varför hon förlorade Finisère? Läs själv.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar