Det kan bli märkligt ibland i livet. Som chef och kyrkoherde har jag fått bestämma en hel del. Givetvis har det varit i samarbete med andra, men det har varit jag som fått sätta ner foten och säga att så här blir det. Just nu är jag vikarie som kyrkoherde i Vaksala i Uppsala, och märker mer än jag kanske tänkt på innan, hur viktigt det är att någon bestämmer och säger att så här gör vi! Det var riktigt roligt att komma in i ett annat sammanhang och bestämma lite igen. Min situation är idag att jag egentligen bara har mig själv att bestämma över, och knappast det eftersom min kropp definitivt inte vill det jag vill.
Vi är ju uppfostrade så att på något sätt få vår vilja igenom , eller ialla fall känna att det beslut som tas kan jag vara med om och ställa upp på. När det inte blir consensus beslut hamnar man ofta i situationer då den som känner sig missnöjd på olika sätt försöker övertala andra, man infiltrerar och verkar som lobbyister på ett sätt är det att ifrågasätta demokratin, och vi är dåligt uppfostarde i att gilla läget. Jag kommer så väl ihåg min g:a kyrkorådsordf. numera död som stenhårt kunde driva en fråga som han senare inte fick igenom utan det blev ett annat beslut, då fanna han sig i detta och drev då frågan som fattats beslut om till 100 %.
Är det så att vi är så själviska så vi har svårt att tänka i nya banor?
Varje dag tvingas jag att tänka nytt, tänka strategier hur jag skall klara att förflytta mig från a - b, har jag min stol eller el- scooter på rätt ställe? Klarar jag att gå de metrarna? Har jag nog mycket tid för att gå långsamt eller plocka ur rullstolen. Är det för mycket uppförsbacke så jag inte orkar rulla? Men idag så handlar det mer om hur jag skall kunna fungera, och kanske inte så mycket om andra, även om det också måste ha sitt utrymme.
EN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar