Att värdera objektivt???

Nu har jag skrivit en krönika i tidningen Dagen (Arbetsdagen) som handlar om nedanstående:
En av mina nya uppgifter just nu är att sätta mig in i jämställdhetens labyrint. Jämställdhetsombudsmannen, JämO, har flaggat för att samfund och församlingar skall granskas.
Nu vet vi inte hur länge JämO kommer att finnas som myndighet eftersom det är möjligt att man skall baka ihop JämO, DO, HomO. Alltså ombudsmannen för lika rättigheter för män och kvinnor, ombudsmannen mot etnisk diskriminering och ombudsmannen mot diskriminering p.g.a. sexuell läggning. (Att finna ett annat ord än ombudsman har inte lyckats, men just nu är JämO en kvinna på vikariat, Ann-Marie Bergström, likaså är DO en kvinna, Katri Linna)
Denna hopslagning vet vi inget om ännu, men jag kan tycka att det är vettigt. Det är svårt att dra gränserna emellan de olika uppgifterna. Det är alltid diskriminerande där någon känner sig kränkt och orättvist behandlad vare sig det handlar om man eller kvinna, etnicitet eller sexuell läggning.
Svenska kyrkan har länge varit uppmärksammad eftersom det finns en jämställdhetsaspekt i om kvinnor kan vara präster eller ej.
Jag vill inte fördjupa mig i den debatten eftersom det handlar om teologiska tolkningar. Jag vet i alla fall vad jag tycker, och det är klart att jag i många fall känt mig kränkt. Tycka får vi, men vad Gud tycker vet ingen av oss helt och fullt. Intressant kan vara att se var jämställdhetsfrågan och diskriminering är brännande och om det går att kartlägga på ett objektivt sätt.
Själv känner jag mig ganska trött på detta med tjatandet om manligt och kvinnligt, även om jag vet att det förekommer oegentligheter, och har som sagt, själv som präst i Svenska kyrkan upplevt en del. Det blir lätt man kör fast i dogmer och ibland klyschor istället för att ta tag i det som verkligen är arbetsuppgiften och uppdraget och se till att vi behöver evangelium i vårt land.
Jag försöker sätta mig in i arbetsvärdering och hur man skall värdera olika arbetsuppgifter utifrån olika faktorer. Spännande, men också svårt för en gammal humanist att greppa. Hur värderar man på ett objektivt sätt? Och vad händer med människorna som innehar arbetsuppgifterna och har svårt att se sitt arbete som icke personrelaterat.
Att finna kriterier som inte är personligen värdeladdade, när vi vet att människan är den viktigaste resursen. Vi inom kyrkor och samfund är så mycket person i våra tjänster och arbetsuppgifter, vilket ibland kan kännas som en förutsättning för att det skall fungera.
Jag kan tänka att för att få en objektiv bedömning måste man vara flera som diskuterar och som sätter upp kriterier för de olika områdena. Det handlar om kunskaper man förvärvat genom studier, färdigheter som man skaffat genom erfarenheter vilket ansvar som ligger i tjänsten och hur arbetsförhållandena ser ut.
Det är många organisationer som har gjort en sådan här värdering och många uppfattar den som att man får mycket på fötterna då det gäller lönesättningar och försök att skipa rättvisa.
Det skall bli spännande att se vad som händer, jag har säkert anledning att återkomma till det här arbetet.